Tex. när Takumi helt sonika börjar dricka av mitt te och äta min frukost från min tallrik, trots att han åt nyss. Efter att det inträffade fler och fler gånger, utan att jag blev tillfrågad om "Kan jag få smaka lite?" eller "Kan jag få ta en sked av det?" så började jag att fundera på hur jag ens skulle kunna fråga om det hela. Skulle han bli upprörd?
Efter många irritationer, så började vi idag diskutera det hela.
I Takumis värld så delar vi på allt inom lägenhetens väggar. "Ditt är mitt, mitt är ditt." och ingen gräns emellan det. Trots att det är maten som ligger på min tallrik....
En väldigt fin tanke på ett sätt om jag hade varit uppväxt med det tankesättet.
Idag konstaterade han att snarare än japansk sed, så är det hur han anser det vara.
Han har sina egna sidor och det är nog det som gör honom alldeles speciell och det kanske är det som gör att står ut med mig och den alltför omvälvande personlighet jag har som skiftar mellan högt och lågt.
Men för att återgå till japansk sed så...
Istället för att fråga "Kan jag få smaka?" eller liknande, så säger de "var snäll och ge mig". De använder sig av en mildare order egentligen istället för att fråga.
Det är helt naturligt att man säger "Ge mig" än att fråga "Skulle jag kunna få".
..
när vi lagar mat och äter middag så tar vi från ett stort fat till vårt eget fat. Så på den punkten är det inga konstigheter, men det har alltid bara varit ett glas som Takumi dricker ur.
Uppenbarligen var tanken att jag också fick dela på det istället för att jag ska få ett eget glas. Men nu kommer vi in på något som inte har med Japaner att göra, utan med Takumis logiska tänkande att göra. Det är jobbigare att diska två glas än ett.
Jag har länge undrat varför jag inte får något glas, men av vana har jag börjat ta mitt eget glas.
Dethär med att känslor inte förändras för att man äter från vars ett fat och dricker ur vars ett glas hade han inte tänk på. Jag får ta del av mycket och lära mig att dela på ett annat sätt än innan och han får lära sig att tänka lite mer på den andra personen. Vi börjar sakta finna vägen till symbios vad det gäller vanor och beteenden.
Jag har mina behov och beteenden efter många år av ensamt boende och pga min personlighet, men också pga västerländsk uppväxt.
Det är en himla tur att vi kan prata om saker. Inte nog med att vi är uppväxta i olika kulturer, utan vi har ju också som individer egen kultur. Jag antar att det är därför det går bättre eller sämre att leva tillsammans med en annan människa trots att man är från samma land.
På något sätt känns det som att den förståelsen och insikten vi fann idag är en bit på vägen till dendär ultimata kärleken man vill ha. Livet går upp och ner, även i förhållanden, men om vi nu klarar att prata, förstå, kompromissa och komma överens om saker....så finns all potential i världen.
Till min älskade mamma, pappa, syster och bror...jag älskar er allihopa. Och givevis, vänner, folk som hjälpt mig och betytt mycket för mig...Ni är fantastiska och underbara!
till min terapeut....Jag hade ALDRIG klarat det jag åstadkommit just idag och fram tills idag utan dig. Du är en stjärna!
Jag vill avsluta dagens blogg med ett meddelande från min mamma. Det sista hon sa till mig via Skype idag: "Have fun. Make love, not war."
Jag och Takumi som har kanjit för kött skrivet i pannan när vi hade en barbeque i skogen vid en bäck.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar